Jag mår väldigt bra

I och med att jag inte längre lever med en leversjukdom utan i stället nu har diagnosen ”levertransplanterad” känns inte längre den här bloggen relevant. Det här blir sista inlägget. Hädanefter får min vardagsblogg räcka till för allt som eventuellt händer framöver. Jag mår väldigt bra. Konditionen börjar bli normal och jag lever mer och mer ett normalt liv. Viss försiktighet kommer jag alltid att behöva visa på olika sätt och jag kommer alltid att ha gräddfil in i vården. Min kontaktsköterska sa vid sista besöket att de kallar oss transplanterade för deras F1-patienter (formel ett). En slags VIP-benämning.

Jag har inte haft någon smärtlindring den senaste månaden. Jag behövde egentligen inte ha någon tiden innan heller men det tog lite tid att fasa ut citodonet utan att ge mig jobbiga abstinensbesvär. De mediciner jag nu har kvar är två olika immunsupresserande (adport och cellcept), en blodförtunnande (trombyl), en magsyrahindrande (omeprazol), och en bakteriedödande (bactrim). Den sista ska jag sluta med i mitten av juli och sedan har jag bara fyra olika mediciner kvar. Två av dem ska tas både morgon och kväll men jag har för mig att någon har sagt att jag så småningom ska byta till en annan immunsuppresserande medicin som bara behöver tas på morgonen. Jag blev helt fri från depressionen strax efter förra inlägget och jag visste ju hela tiden att den berodde på kortisonet.

Idag har jag roat mig med att läsa i min journal från tiden runt transplantationen. Det har kommit många fler anteckningar sedan jag läste senast. Det tar längre tid än jag trodde för vissa anteckningar att hamna där. Nu fick jag veta namnet på de tre läkare som opererade mig samt den läkare som opererade ur levern ur donatorn. Jag vet att det inte bara är blodgrupp som avgör utan donatorn ska vara i liknande ålder som mottagaren. I alla fall i mitt fall var det så.

Operationen höll på i sex timmar och sju minuter och allt gick väldigt bra. Jag behövde ingen blodtransfussion och alla flöden fungerade direkt när de kopplades på. Levern var stor med multipla cystor varav en del av de större punkterades med flit under operationen för att få bättre åtkomst. Där fick jag förklaringen till varför bilden jag fick se på min lever inte var lika hisklig som jag hade förväntat mig. De största cystorna fanns inte kvar. Jag läste en väldigt lång och detaljerad operationsberättelse men jag förstod bara ungefär det jag nu har skrivit och det var väl det viktigaste.

Det fanns anteckningar från all sjukvårdspersonal. Narkosläkare, sjuksköterskor på IVA som hade uppsikt över mig efter operationen. Bl a står det att jag var klar och adekvat men trött och att jag själv pratade med anhörig samma dag.  Jag behövde ingen respirator medan jag låg sövd på IVA. Den hade kopplats bort direkt efter operationen. Ännu ett bevis på att allt gick väldigt bra.

Jag fick komma till en avdelning redan dagen efter och resten har jag redan skrivit om i mina tidigare inlägg. Men den information jag läste mig till i min journal idag var ny och den ville jag dela med mig av.

Nu avslutar jag den här bloggen. Den kommer att finnas kvar men det blir inga fler inlägg. Om någon ny läsare hittar hit framöver och undrar något så får jag notiser vid nya kommentarer. Ni får gärna titta in till min andra blogg om intresse finns. Tack och hej!