Tremånaderskontroll

Ja, det har gått så lång tid nu och på ett sätt känns det som om tiden har runnit väldigt snabbt fram men samtidigt kan jag känna att det har varit väldigt segt och långvarigt. Det bästa som har hänt sedan förra inlägget är att jag mår mycket bättre psykiskt. Det tog lite längre tid än jag hade hoppats efter utfasningen av kortisonet men till sist avvecklades depressionen och stabiliserade sig på en nivå som kanske kan kallas mild nedstämdhet. Det innebär att hopplösheten tävlar lite med glädjen och då vinner oftast glädjen. Det här kan jag tycka är ok så om det håller sig på den här nivån är jag ganska nöjd. Men självklart vill jag återgå helt och hållet till mitt vanliga jag och vara riktigt lycklig för att jag mår väldigt bra och för att jag och min lever har blivit så goda vänner.

Igår var det alltså dags för tremånaderskontrollen, precis på dagen tre månader efter transplantationen. Min kontaktsköterska fick mig att lova att inte försöka köra till Göteborg själv (en resa på ca 25 mil) och det hade jag inte tänkt heller. Taxin hämtade mig strax före 07.00 och ca två och en halv timme senare var jag på Sahlgrenska. Där åkte jag upp till våning sex, anmälde mig och tog en kölapp till provtagningen. Jag vet inte om personalen på transplantationsenheten har gått någon charmkurs men de är så trevliga och rara så jag studsade nästan till inombords av lite förvåning och glädje. Man känner sig väldigt välkommen och det var likadant med all personal i samband med transplantationen och vistelsen på sjukhuset.

Sköterskan på provtagningen kollade upp när jag kunde boka min hemresa och jag ringde sjukresor och beställde en taxi till halvtre. Sedan var det dags för ytterligare en taxiresa, en kortare sådan, till Nordhemspolikliniken. Sist jag var där, vid utredningen för nästan två år och fem månader sedan, fick jag prata med en psykiater/beroendeläkare. Kvinnan som tog emot mig som en familjemedlem den här gången sa aldrig vilken titel hon har men hon hade samma avslappnade och skickliga samtalsstrategi så jag gissar att hon har en liknande kompetens. Hon styrde mig skickligt genom samtalet så att hon förmodligen fick veta allt hon behövde och säkert mycket mer. Jag kan vara ganska öppen när någon verkar välvilligt intresserad och vem gillar inte att få uppmärksamhet och bekräftelse 😉

När besöket var över (ca en timmes trevligt samtal och jag orkade även om jag var lite dimmig i slutet) frågade jag lite skämtsamt om jag fick godkänt och hon svarade skrattande att jag fick klart godkänt och att hon skulle skriva in i journalen att jag inte behövde komma dit någon mer gång. Den enda uppmaning jag fick med mig var att jag helst skulle avstå helt från all alkohol resten av livet. Min nya lever har fullt upp med att arbeta i sin nya omgivning ändå och nu ska den dessutom ta hand om olika mediciner. Den behöver inte mer att jobba med. Det kan även vara så att dessa mediciner inte passar så bra ihop med alkohol. Jag är lite skeptisk när någon är så kategorisk så jag kunde inte avhålla mig från att fråga om hon var tvungen att vara så bestämd p g a sin yrkesroll och att det kanske ändå finns utrymme för lite eget sunt förnuft. Hon medgav inte riktigt att det var så men hon såg lite småpillemarisk ut så jag tänkte att det här måste jag ta upp med andra.

En ny taxi hämtade mig och körde tillbaka mig till Sahlgrenska. Jag hade en dryg timme på mig tills det var dags att träffa läkaren så jag gick till cafeterian och åt lunch. Min kropp, som även har en del värkproblem, led lite av att inte ha hittat en enda bekväm sittplats sedan taxiresan och jag tänkte att en promenad skulle kännas bra. Jag gick in i botaniska trädgården som ligger granne med sjukhuset. Där njöt jag av strosa en stund bland massor av vitsippor och lyssna på fåglar och porlande vatten. Efter en stund vandrade jag tillbaka och satte mig i väntrummet och väntade.

En kvart efter utsatt tid ropades mitt namn upp och jag kände igen den lite barska läkare som jag träffade för nästan två år och fem månader sedan och även vid mitt första besök på Sahlgrenska ännu längre tillbaka i tiden. Jag förväntade mig absolut inte att bli bemött som jag blev. Denna läkare, som jag mindes som lite skrämmande, mötte mig med ett stort leende och orden ”så kul att få träffa dig igen, du som kämpade så mycket för att få komma hit”. Jag blev lite ställd. Visst kände jag igen honom men inte trodde jag att han skulle komma ihåg mig efter så lång tid. Hela samtalet var väldigt trevligt och lite familjärt och jag ändrade helt och hållet uppfattning om honom. Mitt i samtalet sa han ännu en gång ”det är så trevligt att få träffa dig igen”. Jag fick ur mig något om att ”ja, det är trevligt” som svar men jag var nog inte lika övertygande som han.

Vi pratade faktiskt om det medicinska också och berörde allt från mediciner till benskörhet. Allt som har hänt och som behövdes pratas igenom. Jag fick ok på att sluta med den medicin som skyddar mot en viss sorts virus. Jag har redan haft den sjukdomen men fick ändå medicinen eftersom ingen visste om den nya levern hade varit utsatt. Det är ganska intressant att tänka på att jag och min lever kanske inte har haft samma sjukdomar. Det är sådant som får hjärnan att tänka till lite och förstå vad som har hänt. Övriga mediciner överlåter han åt min läkare här hemma att ta  beslut om. Han kände väl till min läkare och har stort förtroende för honom. Det visade sig att denna, förut barska men nu så trevliga, läkare egentligen är pensionerad men jobbar lite i alla fall. Han har bl a mottagning på mitt hemmasjukhus i Linköping lite då och då och han tyckte att vi skulle se till att jag kan komma dit på ettårskontrollen och slippa åka till Göteborg. Han berättade även att han deltog vid den allra första levertransplantationen 1984 i Sverige och att på den tiden dog varannan transplanterad. Det är väldigt annorlunda nu både med mediciner och teknik. Som avslutning fick jag lägga mig på britsen och medan han tryckte med handen mot min lever skulle jag göra något som liknade en liten sit-up. Det var jobbigt (musklerna i magen måste ju ha kapats allihop) men jag lyckades och då konstaterade han att min lever sitter fast. Hur man nu kan känna det genom den övningen men det kan man tydligen.

Vi skiljdes åt med många leenden (ett tag var jag lite rädd att han skulle kramas) och med en handskakning, ett tack från mig och en uppmaning om att jag ska ta hand om mig från honom.

Samma taxichaufför som hade skjutsat mig på morgonen stod leende och väntade vid sin taxi när jag kom ut. Han hade blivit tillsagd att stanna kvar i Göteborg i fem timmar för att ta mig hem. En lagom pratsam chaufför som lät mig sova en stund och som sedan pratade lite då och då under resans gång. Jag var glad att jag hade tagit med lite extra medicin. Min kontaktsköterska hade sagt något om …ifall jag blev kvar över natten… och därför fick medicinen följa med. Jag tog två citodon före resan. Mest för att min rygg kändes som om den skulle gå av då. Fibromyalgin blir inte hjälpt av värktabletter men ryggen klarade av resan bra tack vare mina små vänner.

Annonser

4 reaktioner på ”Tremånaderskontroll

  1. Hej Ingrid! Härlig läsning! Du är min IDOL och jag är då glad över att allt nu är på bättringsvägen! Du behövde kanske din dvala…el ide. Som en björn vaknar du lagom till våren och kan börja njuta av ett nytt år och liv. Du har varit så tapper och stark. När den fysiska påfrestningen blev belastad tog kanske den psykiska en liten paus?!
    Låter som din 3 månaderskontroll gick galant. Förstår att det är jobbig resa fram och tillbaka för dig…lite milstolpe ändå med den kontrollen vad jag har förstått!
    Massa kramar🌸🌸🌸

    Gilla

  2. Oj Jessica, tack så väldigt mycket men i så fall är du ännu mer beundransvärd som nu gör samma resa och dessutom har små barn att orka med. Du verkar hålla humöret uppe och ha en positiv inställning till allt som sker. Om jag har varit tapper och stark så har du minst lika mycket av de styrkorna 😀
    Kanske har du rätt i att jag behövde hålla mig lugn och att det nu är dags att vakna. Kropp och hjärna samarbetar på många sätt som vi inte förstår. Hur det än är så är jag väldigt glad för att det värsta är över och nu känner jag att jag börjar leva igen. Jag försöker förbättra kondition och styrka och jag planerar olika små resor framöver (inom landet än så länge). Tremånaderskontrollen bekräftade att allt är bra. Lite högt blodtryck men det tror jag beror på att jag inte vilade innan. Jag hade hoppats på att träffa dig där men tyvärr verkar det inte som om vi kommer att ha ärenden dit samtidigt. Men när du väl kommer dit är nog inte vår fikadejt det viktigaste 😉
    Stor kram tillbaka och en stor önskan om att samtalet kommer väldigt snart ❤ 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s