Min nya lever trivs

Det är drygt två månader sedan jag skrev här sist och det finns egentligen inte så mycket att rapportera om. Alla levervärden är som de ska vara nu och levern verkar stortrivas i sin nya omgivning. Ärret läker fint, smärtlindring behövs inte längre. Ändå tar jag fortfarande två citodon på kvällen eftersom jag efter lång tids användning märkte att jag mår väldigt dåligt av att sluta för snabbt. Min läkare, som var den som förstod sambandet mellan mitt plötsligt sämre mående och avslutad citodonkur, tycker att jag kan fortsätta med två citodon på kvällen ett tag till och sedan minska till en. Så småningom kan jag sluta helt. Man ska inte ha för bråttom får bli lärdomen av detta.

En anledning till att jag inte vill få problem med abstinensbesvär just nu är att jag redan har tillräckliga besvär av medicinpåverkan. Jag har varit nedstämd/deprimerad sedan slutet av februari och jag var övertygad om att det var kortisonet som påverkade mig negativt. Jag har fått en sådan reaktion av kortison tidigare och förväntade mig att det skulle bli så nu också. Som tur är var det en tillfällig behandling efter en väldigt liten avstötning i anslutning till operationen. Nu har jag långsamt trappat ner kortisonet och för precis en vecka sedan fick jag sluta helt. Jag var beredd på att det tar ett tag för kortisonet att försvinna ur systemet men nu är jag lite bekymrad över att fortfarande känna mig lika låg, energilös, tyngd av både tankar och trötthet, koncentrationssvårigheter etc.

Jag kände hur de negativa tankebanorna tog över och funderade på om det kanske finns en sanning i det som flera olika personer inom vården har sagt till mig. Kan det vara mer än en medicinframkallad depression? Det är tydligen vanligt att få en sådan reaktion vid stora livsförändringar, även sådana som borde vara glädjande. Nu ska jag börja leva och göra saker och det har jag inte gjort sedan min man dog för fyra år sedan. Jag har trott att jag har sett fram emot det och jag har med stor glädje planerat vad jag vill göra. Nu har det framförts funderingar på om jag undermedvetet inte är lika glad som jag har trott utan att framtiden är skrämmande och att det har framkallat en depression.

Jag har svårt att tro på detta. Jag har varit med om svårigheter tidigare som borde ha gett mig samma reaktion om jag hade sådana anlag. Ändå började jag sjunka ner i negativa tankegångar om att nu är det kört och det är bara att acceptera att så här ska det vara. Men igår träffade jag min sjukskrivande läkare på vårdcentralen (jag väljer att gå till henne för sjukintyg eftersom hon har helhetsbilden och vet min värkhistoria också). Hon läste högt för mig om biverkningar från de mediciner jag tar och båda de immunnedsättande medicinerna, som jag nu tar i ganska höga doser, kan ge depression eller humörsvängningar. Det finns alltså fortfarande hopp. De doserna ska sänkas och förmodligen sker det redan på måndag då jag ska på tremånaderskontroll på Sahlgrenska. Jag har förstått att de medicinerna så småningom ska bytas ut mot en annan sort och att dosen kan sänkas betydligt. Eftersom alla mina värden visar att levern mår bra hoppas jag att det inte ska dröja så väldigt länge. Jag ska ta upp mina funderingar med de läkare och den psykiater som jag ska träffa på måndag och sedan kanske jag kan känna mig lite hoppfull igen. Jag har inte helt gett upp hoppet om att kortisonet fortfarande påverkar mig och att jag snart ska känna mig som vanligt igen. Men det har antytts att jag kanske behöver antidepressiv medicin om det inte blir bättre. Både då och vid erbjudande om att träffa en kurator tackade jag nej med övertygelse. Jag var säker på att det här skulle lösa sig så fort kortisonet sattes ut. Nu är jag inte lika övertygad längre.

Inför tremånaderskontrollen har jag gjort en bentäthetsmätning och en njurfunktionskontroll. Den senare har jag inte fått något svar på ännu men jag fick redan vid bentäthetsmätningen besked om att jag har osteoporos (benskörhet) i ländryggen och osteopeni (inte riktigt benskörhet men gränsfall) i höger höft. Ev insättning av tillskott (D-vitamin och kalcium) tas beslut om på måndag. Till viss del kan jag förbättra värdena genom att  förändra min gångstil (inte smyga fram utan landa hårdare på fötterna). Jag har även fått lämna urinprov under uppsikt för att en drogkontroll skulle göras. Jag frågade senare varför drogkontrollen gjordes. Vad skulle de göra om det visade sig att jag tog droger? Jag anade att det var för att kunna erbjuda hjälp och inte för att komma med förmaningar och det hade jag helt rätt i. Hade samma test visat positivt för droger innan transplantationen så skulle jag troligtvis inte ha fått en ny lever. Nåja, det var inget som bekymrade mig personligen. De enda droger de hittar i min urin är de som de själva ger mig.

Jag skulle vilja brista ut i glädjefnatt och hurrarop av lycka för att allt har gått så bra och för att jag i grunden mår så fantastiskt bra. Men det får komma senare när jag orkar känna engagemang och att jag riktigt bryr mig. Visst är jag både glad och tacksam och jag längtar efter att verkligen känna det.

Jag ska försöka orka skriva igen efter besöket på Sahlgrenska på måndag och förhoppningsvis har jag något bra att skriva om då.

Annonser

3 reaktioner på ”Min nya lever trivs

  1. Jag har tänkt mycket på dig och insett att du kanske fortfarande inte fått tillbaka livsglädjen, men nu blev jag lite bekymrad. Hoppas verkligen det blir bättre den dag du får andra mediciner och jag tror det är bra om du får lite psykologhjälp. Det känns ändå som ett steg i rätt riktning att du delar med dig av hur du känner dig.
    Ha det så gott du kan och försök njuta av våren lite…
    Kram

    Gilla

    • Tack snälla gulliga Anki! När jag skrev inlägget kändes det ganska mörkt men igår började jag ana små positiva förändringar. I dag känns det ännu lite bättre, t ex behöver jag inte kämpa lika mycket med mig själv för att ta ut hundarna på en liten promenad 🙂 De här små förändringarna gör att jag börjar känna mig lite mer positiv och kanske hade jag rätt från början. Jag vill inte skriva på min vardagsblogg innan glädjen är tillbaka men jag kan nog snart börja läsa ikapp alla missade inlägg. Det har säkert hänt massor som jag inte vet om och det vill jag ta igen. Jag vågar inte riktigt ”ropa hej” ännu men det känns mer hoppfullt 🙂
      Stor kram

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s