25 dagar

Det har gått 25 dagar sedan min transplantation och jag gör hela tiden nya framsteg. Mina två kontroller per vecka visar att proverna har följt en fin nedåtgående kurva på allt som ska gå ner och alla andra värden håller sig inom de gränser de ska vara inom. Jag utökar min promenadlängd och går ibland mer än en promenad per dag. Smärtan har avtagit något och det märkte jag främst genom att morfinet plötsligt fick mig att må dåligt. Så dåligt så att jag inte klarade av att ta det längre utan bytte ut det mot citodon (naturligtvis med läkares godkännande). Det innebar lite mer smärta men inte så mycket så att jag tyckte att morfinets negativa påverkan kunde motiveras. Trots detta kan jag nu sova på båda sidorna så något har blivit bättre och ger mindre smärta.

Jag är väldigt glad för att jag mår så bra som jag gör och för att det hela tiden går åt rätt håll. Men det gör att det inte finns så mycket att skriva om och därför blir rapporterna här lite sparsamma. Förhoppningsvis fortsätter det så 😀

Annonser

Efterkontroll nr tre

Det börjar bli rutin nu. Jag kommer till sjukhuset med taxi, anmäler mig och går direkt in till sköterskan. Där lägger jag mig på britsen och alla prover tas och blodtryck kontrolleras. I dag skulle resten av agrafferna tas bort men när en del var borta började det blöda ur såret på ett ställe. Då ville sköterskan inte fortsätta innan läkaren hade tittat hur det såg ut och när han kom sa han att det såg bra ut men att resten av agrafferna får sitta kvar till nästa gång. Bara för säkerhets skull.

Jag blev omplåstrad och fick nytt förband på magen och sedan fick jag ta mina medhavda mediciner. Det är väldigt viktigt att provtagningen sker innan jag tar medicinerna för att se avstötningsmedicinernas koncentration i blodet. Efter den obligatoriska vägningen, som visade att jag håller vikten, kunde jag återigen ringa sjukresors växel och sedan sätta mig och vänta på taxin. Det är på en gång både lyxigt och lite jobbigt att åka taxi. Jag brukar sätta mig i baksätet och inte säga så mycket mer än godmorgon när de hämtar mig men ofta vill chauffören prata och då ställer jag upp på det. I dag gick chauffören ut och öppnade dörren till framsätet och då satte jag mig där. Visst, jag tycker att det är kul att prata med trevliga människor men det skulle vara skönt att få sätta mig i min egen bil och bara köra och vara tyst. Snart blir det så.

Jag har gått några små promenader ensam med hundarna nu och i dag kändes det som om jag kanske snart kan utöka till tjugo minuter i väldigt långsam takt. Men jag måste stanna och andas djupt lite då och då för djupandningen fungerar inte medan jag går. Men jag tycker att jag gör fantastiskt framsteg. Det säger även alla vårdpersonal jag träffar. Det är bara två veckor och två dagar sedan operationen och jag har kommit så här långt.

Nu börjar funderingarna kring donatorn av min lever komma. Jag har inte tänkt så mycket på den sidan av saken förut men nu dyker tankarna och frågorna upp. Men det är frågor som jag aldrig får svar på så jag får fortsätta att fundera och fantisera. Jag är väldigt, väldigt tacksam för att denna fina person valde att donera sin lever och kanske även andra organ. Mitt liv kanske inte räddades men min livskvalitet räddades definitivt.