Dagarna innan utskrivning

Jag vill börja med att varna för att allra längst ner har jag lagt in en bild på mitt operationsärr. Någon kanske är intresserad av hur mycket de öppnar och hur snittet läggs. Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att lägga med en bild på mitt kanske lite otäcka ärr och svullna mage men om jag varnar redan nu så kan ni vara lite försiktiga om ni inte vill se sådant. Det kommer en annan bild precis innan så där kan ni stanna om ni vill. Jag lägger i alla fall inte in de bilder som jag fick av min utopererade lever 😉

De sista dagarna innan utskrivning gick mest i väntans tider. Proverna visade fortfarande lite förhöjda värden och ännu en biopsi beställdes till tisdagen. Jag fick redan på måndagskvällen veta att om kommande biopsi gav ett bra besked så skulle jag få åka hem så snart som möjligt efter det. Det beskedet tog jag med ro och tyckte att även om jag gärna vill komma hem så kändes det väldigt tryggt att få hjälp med extra smärtlindring, särskilt på nätterna, om jag behövde det. Jag hade det ganska bra på sjukhuset och kände ingen panik över att kanske behöva stanna lite längre än det som vagt utlovades.

Jag fick dela mina mediciner själv. Det är så de säger när de menar att jag skulle lägga upp rätt mängder av de rätta sorterna i små burkar för morgon och kvällsmedicinering. Jag fick en lista att gå efter och det gäller att hålla tungan rätt i munnen och verkligen kolla att den medicin som ligger i asken innehåller samma dos som anges i medicinlistan. Annars måste man anpassa mängden tabletter. Jag lyckades bra och fick godkänt.

Två delkurser i att leva som transplanterad ska man hinna med innan hemgång. Jag gick första delen på måndagen och den handlade mest om medicinerna och vad de gör och varför. Vi fick förklaringar till varför vi ska äta immunnedsättande mediciner och hur viktiga de är för att förhindra avstötning. När det var dags för den andra delkursen kunde jag tyvärr inte delta för just då fick jag tid för min andra biopsi. Men som tur var fanns det möjlighet till en privatlektion för mig och min rumskompis på onsdagen.

Den första biopsin kändes nästan inte alls. En transplanterad lever har ingen känsel men den ligger ju en bit in och från huden och dit kan det göra desto mer ont. Därför ger de lokalbedövning. Jag var dessutom smärtlindrad genom EDA:n då och hela buken var rejält bedövad. Jag var därför helt oförberedd på att det faktiskt gjorde lite ont vid det andra tillfället. Men det var inte bara annan bedövning som var orsaken. Jag tror att det spelade in att den första röntgenläkaren var väldigt lätt på handen och hittade ett bra ställe att sticka. Den andra läkaren var både buffligare och valde ett helt annat ställe. Men det var ju tur att första tillfället gick så bra för då blev jag inte ett dugg nervös inför nästa biopsi.

Medan vi väntade på svar kopplades resten av alla slangar bort. Sådana slangar som satt kvar i axeln bara utifall de skulle behövas om något hände. De skulle även användas till provtagning men fungerade inte till det de sista dagarna. Sedan fick vi, som jag skrev, privatlektion på vårt rum och den här lektionen handlade om allt som en immunnedsatt person måste tänka på i vardagen. De första tre månaderna är det mycket som helst ska undvikas och det gäller både mat och annat. Sedan blir det lite mindre noga men det krävs ändå en viss försiktighet inom många områden resten av livet. Det gäller hantering av mat, solning, sår och smuts, infektioner och umgänge med djur eller sjuka. Det är inte värre än att man nog snart kommer in i rätta rutiner och det viktigaste är handhygienen. Sköter man den minskar risken med allt det andra väldigt mycket. Jag tycker nästan att det som blir jobbigast är att jag måste kontrollera att t ex sallad är ordentligt sköljd om och när jag blir bjuden på mat hos någon. Det känns inte kul att fråga, nästan som om jag misstror dem. Det finns några absoluta förbud också, typ grapefrukt som påverkar medicinernas verkan. Även juicer med blandade frukter måste säkerställas att de är fria från grapefrukt.

Mitt under lektionen kom en läkare och berättade att det var grönt ljus för att åka hem med den i förväg beställda taxin. De hade chansat och bokat resan hem till 18.10.

Innan middagen kom den trevliga mannen, som bjuder på massor av gott i det lilla avdelningsköket, och hämtade mig för att vi skulle ta oss till apoteket och hämta ut min medicin. Han körde rullstolen men jag gick bredvid hela ditvägen och testade om luften i lungorna nu räckte till att både gå och prata samtidigt. Det gjorde det och bara det är en stor förbättring. Väl framme var jag ganska matt och satte mig i rullstolen. Så skönt det var. Det tog tid att få all medicin och då hade ändå en sköterska ringt och gjort en beställning i förväg. Efter en stund sa jag att jag behövde inte få information om varje enskild medicin. Jag skulle i alla fall glömma allt direkt och jag har all information jag behöver i min medicinlista. Det tog ändå sin tid med all märkning men till slut rullade vi tillbaka till avdelningen. Nu var jag tacksam över att få sitta ner.

Efter maten bytte jag om till mina egna kläder, satt ner en stund och pratade med min rumskompis och sedan var det dags att ge henne en hejdåkram och vandra iväg. Så snöpligt det var att all personal var som bortblåsta när jag gick. Jag ville så gärna säga hejdå till många av dem och jag hörde senare att de hade sökt mig av samma anledning, men för sent. Det var tråkigt men jag tror att jag på något sätt redan hade tagit avsked av de flesta och kanske är några av dem där vid något av mina kommande återbesök.

Mina nuvarande mediciner. Det känns som om de borde vara många fler men när jag räknar får jag bara ihop det till nio olika sorter. Men det räcker gott och väl och jag hoppas att de minskar något i framtiden. Nu kom jag på att det saknas en sort på bilden så de är just nu 10 olika sorter.

DSC_0028

DSC_0341

 

Annonser

5 reaktioner på ”Dagarna innan utskrivning

    • Ännu en gång har du hamnat i skräpposten och det är jättetråkigt. Visserligen tittar jag där ibland men jag måste nog kolla ännu oftare. Nu hittade jag i alla fall två kommentarer från dig där och du får hamna där du hör hemma 😀
      Ja, det är ganska långt. Men jag bryr mig inte om det estetiska. Jag har hellre ett stort ärr på magen och mår bra än tvärtom 😀
      Kram

      Gilla

Lämna ett svar till En liten milstolpe « Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s