Stora kliv framåt och ett litet steg tillbaka

Det fortsätter att gå snabbt mot ett bättre mående. I går frågade jag läkaren om jag kan få komma hem i början av kommande vecka. Hon ställde några frågor och sa sedan att planen får bli att EDA:n ska kopplas bort på söndag för att jag sedan ska få åka hem på måndag. Alla värden är väldigt bra och i deras poängsystem är jag en nolla, vilket är det absolut bästa.

Det kom ett litet bakslag. Bedövningen har gjort att musklerna, som kontrollerar urinen och tömningen av den, inte fungerar riktigt som de ska. De har tömt mig manuellt två gånger (fem dl och andra gången 6 dl). Det har gjort att planen har ändrats lite och EDA:n ska kopplas bort redan i dag och så får vi se hur det går.

I går fick jag lära mig lite om mina mediciner och själv fördela den i små koppar under övervakning. Det finns en liten kurs i hur det är att vara transplanterad och en delkurs hinner jag delta i på måndag men den andra ska de ha enskilt med mig.

Jag har bytt rum och finns nu i ett dubbelrum. Jag vill inte skriva att jag ligger i det rummet för jag försöker sitta i fåtöljen så mycket som möjligt. Min son sa till mig igår att jag måste vara en mönsterpatient men det är ju så enkelt som att jag vill må bra så snabbt som möjligt.

När jag ser mig omkring ser och hör jag medpatienter som lider. De kvider, stönar och i vissa fall skriker. Det får mig att känna mig väldigt tacksam för att det har gått så bra i mitt fall och för att jag inte var riktigt svårt sjuk innan transplantationen.

Nu är det dags för frukost och jag tror nog att jag ska kunna få ner en liten yoghurt och kanske ett digestivekex till den. Jag har tagit mina morgonmediciner och dragit långa andetag i mitt PEP-munstycke (som jag vet att det heter nu).