Äntligen

Jag hade precis gjort mig i ordning och krupit ner i sängen när samtalet kom. En kvinnlig röst som berättade att nu har de en lever som de tror blir bra åt mig. Så overkligt det kändes och det käns så fortfarande. Efter nästan precis två års väntan på listan är det nu dags och det är svårt att fatta. Jag vågar inte vara alltför säker. Även om allt ser bra ut nu så kan det hända att de upptäcker att donatorns lever inte riktigt håller måttet och då får jag åka hem igen. Men jag hoppas verkligen att det inte blir så.

Jag började med att berätta för min systerson som ska vara hundvakt i morgon tills min syster kommer och tar över. Vilken tur att han har möjlighet att hjälpa till. Sedan ringde jag och beställde sjukresa till Sahlgrenska och jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen när jag fick höra att ingen remiss fanns för en resa. Men när hon hörde att det gäller en transplantation blev det tydligen något som ändrades för hon bad om ursäkt för  att hon hade skrämt mig och lovade genast att skicka en taxi till begärd tid.

Klockan var nu ganska mycket och jag ville inte ringa och väcka någon. Jag skickade meddelanden till mina barn och mina systrar och fick respons från en av mina döttrar och min storasyster. Gratulationer och frågor om jag ville att de skulle komma. Min dotter erbjöd sig att komma till Göteborg i helgen och min storasyster frågade om jag ville att  hon skulle följa med och hålla handen. Jag svarade min dotter att jag blir glad om hon kommer men att hon inte ska offra något viktigt och till min syster tackade jag men sa att det inte är så mycket mening att någon följer med direkt. De får i alla fall inte vara med eller träffa mig på ett bra tag. Om allt går som förväntat är jag dessutom hemma om en vecka igen enligt koordinatorn som ringde. Jag utgår från att det blir så och då kan jag fira första advent här hemma tillsammans med mina fina barn, som redan innan planerat att komma då.

För första gången är jag nervös. Men mest är jag glad och förväntansfull. Det här har jag längtat efter så länge nu och jag ser väldigt mycket fram emot att få börja leva igen. Inte bara existera.

Annonser

3 reaktioner på ”Äntligen

  1. I Östersund faller glädjetårar. Mamma ringde mig för att berätta. Som du vet finns som alltid i våra tankar och i våra samtal. Idag finns vi vid din sida även om det skiljer många mil.
    Om denna lever visar sig inte hålla måttet så får du se det som ett genrep inför nästa tillfälle.
    KÄRLEK från Maud och Ulli

    Gilla

    • Åh, tack 😁 Just nu Väntar jag bara. Massor av tester har gjorts och fler väntar. Men jag är väldigt glad att jag är här nu och jag vill inte tro annat än att denna lever blir min. Många kramar till er och tack för att ni finns där och bryr er 💖💗💝

      Gilla

Lämna ett svar till ibod11 Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s