Näst längst väntetid

Dagarna går och blir till veckor och månader. Snart har jag väntat 17 månader på listan och det känns som ett fruktansvärt slöseri med tid. Men det är bara min tid som slösas bort och jag är inte på något sätt bitter eller arg. Jag har fortfarande samma inställning. Det är klart att jag måste stå åt sidan för att de, som är oroliga för att de inte ska överleva sin väntan, ska ha en större chans.

Jag hade hoppats att jag skulle slippa ha det så här en sommar till. Men för en vecka sedan pratade jag med patientkoordinatorn på Sahlgrenska om några funderingar som jag hade. Deras policy är att inte säga så mycket om hur man ligger till på listan. Ändå var hon tillmötesgående nog för att i alla fall medge att jag ännu inte är i den prioriterade gruppen. Jag har nu den näst längsta väntetiden på listan och ju längre väntan har varit desto större chans finns att hamna i den gruppen. Som det ser ut nu så tror hon inte att jag får min transplantation de närmaste månaderna och troligtvis inte under hela sommaren.

Det är klart att jag blev besviken. En del av mig trodde att jag inte skulle behöva vänta så väldigt mycket längre. Men jag är ju den jag är och besvikelser försöker jag lägga bakom mig ganska snabbt. Nu ser jag framåt igen och hoppas på att det är hösten som gäller. Jag har kommit in i samma lunk som förut och dagarna fortsätter att gå och bli till veckor och förmodligen månader innan något händer.

 

Annonser