Sorg

Skrivet 3 juni 2014
Så små de här problemen känns nu. Leversjukdom, reumatisk värk och andra fysiska besvär känns som ingenting mot att aldrig få känna värmen från mitt livs kärlek igen. Kaos, tårar, mörker och en fruktansvärd saknad är min och mina barns verklighet nu. Hans mamma och syster med man och barn och deras familjer, så långt härifrån de är och så tacksam jag är för att de har varandra nu. Så många som mår dåligt. Mina systrar med familjer som alla har så många fina minnen och som verkligen sörjer.

Mina tre barn, som bor alldeles för långt borta, är här tillsammans med mig. Det är de som gör att jag i alla fall vill försöka se en framtid. Vänner som alla vill stötta och hjälpa får mig att känna att vi inte är ensamma och tillsammans ska vi ta oss vidare så småningom men det känns svårt, så väldig svårt.

34 år tillsammans fick vi och jag är tacksam för att vi var lyckliga och för all kärlek som fortfarande fanns…finns. Den finns fortfarande men vi kan inte visa den för varandra.

Jag vet inte hur jag ska orka men jag vet att jag ska flytta närmare barn, systrar och övrig släkt. Kan och vill inte bo kvar här utan dem och jag känner att det finns ett ljus i tanken på att få komma närmare en väldigt varm gemenskap

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s