Långsam återhämtning

Skrivet 22 mars 2014

Jag hade redan hunnit skratta många gånger åt hur naiv jag var som trodde att det här var ett enkelt ingrepp och att jag skulle vara pigg och smärtfri efter en vecka. Jag förstod bättre när läkaren förklarade att nästan hela levern var som en öppen såryta och att det fortfarande fanns en del vätska som irriterade. Kanske var det bra att jag hade den positiva inställningen i stället för att se en lång, jobbig tid framför mig. De första dagarna på sjukhuset blev nog lättare tack vare att jag hade en felaktig tro på att allt snart skulle vara över.

Smärtan gav inte med sig och jag knaprade piller så mycket jag fick. Högst åtta tabletter/dygn och eftersom jag tog två varje gång blev det ca var sjätte timme. Tabletterna gjorde mig trött och orkeslös och jag ville helst bara ligga i min soffhörna (eller rättare sagt halvsitta). Samtidigt var jag lite uppskrämd av att jag hade fått höra att jag för lungornas skull måste vara uppe och röra på mig och försöka andas i flaskan. Det gjorde ont trots tabletterna men jag kämpade på och tanken på att få lunginflammation var så skrämmande så det sporrade mig rejält. Jag kunde inte ens tänka mig hur det skulle gå till att hosta och hur det skulle kännas. Det skulle helt enkelt inte funka så jag ansträngde mig så mycket jag orkade.

Efter fyra dagar fick jag så fruktansvärt ont ganska långt till höger i buken och den natten tog jag tabletter varannan timme för att kunna stå ut. Vid tretiden på morgonen ringde jag 1177 och fick order att genast åka till akuten. De tog en mängd prover och en läkare gjorde en noggrann undersökning men de hittade inget alarmerande utan förmodligen var det så att det blivit en vätskeansamling eller kanske det kunde ha läckt lite galla som irriterade. Jag fick ett ok till att fortsätta äta tabletter när det behövdes och så fick jag åka hem igen. Tack och lov gav smärtan vika ganska snart och den dagen sov jag nog mest hela tiden.

Det gick en vecka och lite bättre blev det nog, eller så vande jag mig – jag är inte riktigt säker. Kenneth tog hand om alla långa hundpromenader men när han jobbade var jag ju tvungen att ta ut dem på små korta och försiktiga rundor. Det var säkert både bra och nyttigt men ändå jobbigt. Hundarna lärde sig min runda efter några dagar och vände självmant när vi kommit några hundra meter. Jag har, som tur är, möjlighet att bara släppa ut dem på tomten när de behöver men det kändes fel att inte ta ut dem på en liten promenad också.
Jag lagade mat varje dag och gick och småplockade lite men jag blev så fort trött och kroppen var så matt och orkeslös så jag hamnade väldigt ofta i min soffhörna där jag dåsade och vilade.

Jag försökte minska på mitt intag av tabletter och då upptäckte jag att jag fick feber varje eftermiddag och kväll. Efter en vecka tyckte min läkare att jag skulle åka in till akuten för provtagning och röntgen. Eftersom jag fortfarande hade så ont funderade han på om jag kanske behövde få ett dränage igen. Jag tillbringade åtta timmar på en hård brits på akuten med ett kort avbrott för röntgen. Det var verkligen inte kul. Hela kroppen värkte och jag var tvungen att gå runt och röra på mig med jämna mellanrum för att stå ut. När jag kände att febern började komma igen tog jag två citodon och lyckades så småningom slumra in på britsen. En timme senare kom en läkare och sa att jag behövde inte läggas in och få dränage men jag hade en infektion och skulle få två sorters antibiotika. Sedan fick jag åka hem och det kanske inte var så smart att sätta sig bakom ratten när jag nyss hade tagit starka tabletter men jag kämpade för att fokusera och snart var jag hemma i min älskade soffa igen och sov nästan resten av dagen.

Jag åt antibiotikan i 10 dagar och febern försvann och smärtan var vissa dagar lite lindrigare. Jag försökte mig på att styrketräna lite grann och utökade mina promenader med några hundra meter. Fortfarande var jag tvungen att ta det lugnt så att jag inte blev andfådd för det gjorde för ont att andas djupa andetag. Så fortsatte det några dagar och nu har jag kommit fram till nutid, nästan 5 veckor efter operationen. Jag slutade med citodon för några dagar sedan och tyckte att det gick bra. Jag mår inte bra och har absolut inte mindre besvär nu än innan operationen men magen är mindre och jag har inte gett upp ännu. Nu har jag ringt reumatologmottagningen och sagt att jag känner mig redo att börja med medicineringen hos dem igen. Jag var tvungen att vänta tills jag var läkt på utsidan och det är jag ju nu. I går lämnade jag prover och på måndag ska sköterskan ringa för det obligatoriska hälsosamtalet och på tisdag ska jag få min medicin genom dropp. Så plötsligt fick jag så väldigt ont på en punkt i buken igen och till slut var jag tvungen att ta några citodon. Ett bakslag kanske inte är så konstigt men det känns ganska tröstlöst när den lilla ork jag har byggt upp kanske försvinner igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s