Diagnosen

Skrivet 18 mars 2014

Jag tyckte att allt gick så fort. För någon vecka sedan kunde jag gå långa promenader i snabb takt men helt plötsligt var det som om en stor klump i magen tyngde, tryckte och värkte så fort jag ansträngde mig. Jag blev inte direkt andfådd utan fick snarare en känsla av att magen skulle sprängas och promenaderna blev därefter. Eftersom vi har två härliga hundar var det aldrig tal om att sluta gå men jag var tvungen att minska takten och i minsta uppförslut var det omöjligt att prata samtidigt som det gick väldigt långsamt.

I mitten av december fick jag komma till en specialist på gastromottagningen. Efter en ultraljudsundersökning gav hon mig diagnosen ”polycystisk leversjukdom” och förklarade att det är väldigt ovanligt att man utvecklar så många och stora cystor som jag hade gjort. Hon var noga med att säga att cystorna är helt ofarliga och så länge man inte har besvär så gör man ingenting åt dem. Det blev mycket information på en gång och det som kan bli allvarligt är om cystorna växer och påverkar andra organ. Det kan även bli så att de till slut tar över levern så mycket att det måste bli en levertransplantation.

Vid det laget började en overklighetskänsla infinna sig. Jag blev inte orolig men jag tänkte på allt krångel och bök som kanske väntade i framtiden. Vårdtrött var jag redan innan och jag tyckte att nu räcker det väl. Jag vaknade till igen när läkaren sa att sjukdomen är genetisk och att mina barn bör kontrollera sig. Plötsligt försvann mina bekymmer för mina egna besvär och jag kände att nej, inte en sak till som jag kan föra vidare till mina stackars ungar. Jag fick inte någon riktigt bra förklaring till varför de ska kolla sina levrar förutom att det kan vara bra att veta och ha kontroll på. Samtidigt har de ju sagt att inget görs så länge man inte har besvär så det verkar inte så väldigt akut. Jag har talat om för dem vad som gäller men också sagt att det inte är någon brådska.

Besöket avslutades med att läkaren sa att hon skulle skicka en remiss till kirurgen och att hon även skulle rådgöra med dem om bästa åtgärd. Hon  frågade om jag undrade något. Just då kom jag inte på fler frågor men jag sa att förmodligen kommer alla frågor när jag är hemma och har hunnit fundera lite. Det gjorde de och jag satte mig framför datorn och googlade och letade information. Jag hittade en del sidor, många av de bästa var på engelska, och jag tyckte att jag förstod mer och mer. Vad jag saknade var att få läsa om någon annans erfarenheter av samma sjukdom och jag försökte hitta någon som bloggade om detta. Jag hittade någon som skrev om sin levertransplantation och tiden efter men ingen som jag kunde identifiera mig med. Förutom att jag själv har ett behov av att skriva ner mina upplevelser så är tanken att kanske någon annan också letar och då finns möjligheten att den personen hittar hit.

Jag har även en annan blogg där jag skriver om lite allt möjligt i mitt liv men även om jag skriver en del om mina sjukdomar där så vill jag inte att den bloggen ska bli en renodlad sjukblogg. Här känner jag att jag kan skriva så mycket jag vill om detta och som terapi är det ganska skönt. De som inte är intresserade kan ju, om de vill, följa min mer varierade blogg i stället.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s