Åtgärd

Skrivet 19 mars 2014 

Nu började en tid med många funderingar, väntan på besked om vad som skulle ske och en längtan efter att något skulle göras. Jag var tvungen att sluta med min medicin mot reumatisk värk eftersom den sänker immunförsvaret och gör användaren känslig för infektioner. Ett eventuellt kirurgiskt ingrepp kan inte kombineras med den medicinen så min värkdoktor var helt klar med att jag måste göra ett uppehåll. Naturligtvis fick jag mera ont igen samtidigt som trycket i magen ökade och jag fick allt svårare att orka med ansträngningar. Nu hade jag även ständigt en molande värk i magen och ibland blixtrande snabba smärtkänslor på vissa punkter.

Ändå höll jag modet uppe och försökte se fram mot en tid efter en trolig operation. Jag föreslog för min man att vi ska ge oss ut på en tredagars fjällvandring i sommar och han blev eld och lågor och satte igång att planera. Dessa planer och även andra positiva tankar hjälpte mig att hålla humöret uppe. Julen kom och försvann och alla våra tre barn kom hem för att fira den med oss. Vi är ganska duktiga på att skapa stark julmysstämning i vår familj och det lyckades vi med även denna gång. I januari fick jag kallelsen till ett samtal med en läkare på kirurgen och det kändes så skönt att något hände.

Besöket hos läkaren blev lite annorlunda än väntat. In kom en glad, ivrig och energisk läkare som, efter att ha sagt hej, genast frågade om jag hade sett någon bild på min lever för det var verkligen maffigt. Jag hann inte svara innan han sa till mig att komma med och titta på de bilder han hade. Jag fick se min lever och intilliggande organ i 3D och han vred och vände på bilderna så att jag skulle se allt. Samtidigt förklarade han att han skulle ta bort de cystor som var åtkomliga men att en del av dem satt så illa till att han inte kunde göra något åt dem. Han hoppades att det skulle vara tillräckligt för att lindra mina besvär men kunde inte garantera något.

Ingreppet skulle ske med titthålsteknik och så snart som möjligt. Tyvärr skulle han arbeta utomlands i tre veckor men om ca en månad skulle det bli av. Jag frågade hur länge jag beräknades bli kvar på sjukhuset och fick ett vagt svar om att minst en natt kanske mer beroende på blödningar och smärta. Glad och förväntansfull gick jag därifrån och tänkte på hur bra allt skulle bli snart. En titthålsoperation hade jag ju gjort förut och då var jag pigg och återhämtad efter en vecka. Lite naivt trodde jag att eftersom samma teknik skulle användas den här gången så skulle det gå lika snabbt som då.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s